Mediokra män ges makt

Publicerad i Tiden den 23/2 2017.

Det händer ibland att jag undrar hur det gick till. När någon springer om en annan i vad som borde vara ett lopp med självklar vinnare. Det kan handla om ett jobb eller ett uppdrag. Vi ser det på Facebook – ännu en kille har fått ett jobb som ingen visste var ledigt.

Det är ett och ett halvt år kvar till valet och just nu har många föreningar i arbetarrörelsen årsmöten. Det är svårt att inte tänka på vilka som kandiderar, myglar och kommer få makt. I politiska organisationer som S-studenter, Socialdemokraterna eller SSU är maktspelet mer eller mindre synligt. Ofta händer det bara, och de som blandar sig i det gör det med goda ambitioner. Men det finns ändå en del att lära om vilka personer som verkar gynnas av det system svenskt politiskt liv vilar på. Och vilka som hjälper varandra.

Statsvetaren Sara Fransson intresserar sig för just vägen till politisk makt och hennes forskning är banbrytande på flera sätt, men i stort okänd i det politiska Sverige. Franssons ämne är personkryss och hypotesen är att kvinnor missgynnas av systemet. I korthet handlar Franssons forskningsfrågor om vilka resurser, nätverk och strategier som krävs för att ta en person till riksdagen. Fransson tittar på personer som kryssat sig in i riksdagen och de som inte kommit in till följd av personkryss. Hon har skickat ut enkäter till riksdagskandidaterna och deras självutnämnda politiska nätverk om exempelvis deras bekantskapskretsar och föreningsengagemang.

Logiken i politiken är enligt Fransson samma som på arbetsmarknaden – nätverk betyder (nästintill) allt. De människor som känner många ytligt, som har många så kallade svaga länkar till andra, de får in mer information i sina nätverk. De svaga länkarna är det som i vardagligt tal kan illustreras som olika trådar. Trådar som vi drar i när ett politiskt uppdrag ska tillsättas eller när ett jobb i partiorganisationen är ledigt. En person som själv har många trådar i sitt nätverk, tenderar i sin tur att umgås med andra personer som har många trådar i sitt nätverk. Deras nätverk inom politiken blir hela tiden större och större.

En person utan många svaga länkar i sitt nätverk, tenderar att istället umgås med andra personer som inte heller har så många svaga länkar i sitt nätverk. De får istället en väldigt nära relation, som visserligen kan vara gynnsam i vissa sammanhang, men inte när det kommer till att få förtroendeuppdrag eller jobb. Personer utan svaga länkar i sitt nätverk befinner sig i en så kallade ekokammare där samma information studsar runt. Det finns inte lika många trådar att dra i, helt enkelt. Det gör det också svårt att överhuvudtaget få information om att det ska tillsättas ett uppdrag eller ett arbete inom politiken är ledigt. Generellt sett har personer ur den ekonomiska och sociala medel- eller överklassen ofta många svaga länkar i sina liv. Arbetarklassen är inte lika bra på de svaga länkarna. Samma mönster gäller för män och kvinnor – män är framgångsrika, kvinnor mindre framgångsrika.

I rekryteringssammanhang spelar det roll vilka de som söker och rekryterar är, och likheten dessa emellan. Den som rekryterar vill gärna göra ett klokt val som inte måste göras om inom kort. Rekrytering innebär därför ofta riskminimering och något som löses inom den närmsta kretsen. Den som rekryterar frågar efter hjälp bland bekanta. Inom den sociala nätverksteorin används begreppetintermediärt förtroende för ett beskriva vad det är som gör det så svårt att bryta likheter i rekryteringsprocesser.

När en rekrytrare ber sin vän om hjälp att hitta någon till ett förtroendeuppdrag eller anställning, litar rekryteraren på sin väns omdöme oavsett vilket namn vännen föreslår. Eftersom alla människor tenderar att umgås med personer som påminner om oss själva både vad avser bland annat kön och klasstillhörighet, blir det svårt att bryta homosocialisering i rekryteringsprocesser. Eftersom män historiskt sett haft rollen som rekrytrare, är det sannolikt att rekryterarens vän och vännens vän som föreslås till jobbet eller uppdraget också är män. Det hela görs ytterligare mer komplext av att det ofta finns en norm eller förväntan av så kallad reciprocitet; att om någon gör dig en tjänst, så förväntas du återgällda den.

I politiken är det på samma sätt, menar Sara Fransson. När vi rekryterar medarbetare eller pushar folk att söka sig uppåt i organisationer visar det sig inte sällan att män premieras. Kanske är det så att männens historiska dominans i politiken fortfarande präglar rekryteringar till partiuppdrag och anställningar? Att det är lättare för män att be sitt nätverk om hjälp än för kvinnor? Att det är lättare för kvinnor att se hur de manliga nätverken spelar roll än för män som är mitt i nätverken? Så är det kanske. Män kan dra nytta av något som de inte ser för att de står mitt upp i det, medan det för kvinnor kan upplevas som skamfyllt att nätverka.

Forskarna Johanna Rickne och Olle Folke kan i sina kvantitativa studier av svenska politiker (de har undersökt 30 000 personer som kandiderat mellan åren 1996 och 2006) visa liknande saker som Sara Fransson är inne på: kvinnors politiska karriärer är kortare än mäns och det verkar bero på att de blir begränsade av manliga makteliter. Rickne och Folke har sett att ju starkare en manlig maktelit varit i en kommun innan införande av varannan damernas 1994 (systemet med varvade listor), desto svårare har det varit för kvinnor att bli återvalda efter 1994. Rickne och Folke uppmanar i sin artikel i Ekonomisk debatt från 2012 landets politiska partier att göra något åt saken: ”(…) de politiska partierna behöver arbeta aktivt för att motverka hindren för en jämlik representation. Att bryta upp manliga makteliter i kommuner med en låg grad av konkurrens kan vara ett sätt att öka kvinnors möjligheter till inflytande”.

Forskaren som etablerade begreppet svaga länkar i nätverk, sociologen Mark Granovetter, såg redan på 1970-talet hur personer med många svaga länkar lättare kunde avancera på arbetsmarknaden jämfört med personer med färre svaga länkar i sitt nätverk. Dessa var inte sällan föreningsaktiva män, högutbildade personer eller personer som befunnit sig i ett land länge. Män och högutbildade gynnas av personvalssystemet, men också det informella system av headhunting som tillämpas vid tillsättande av tjänstemannapositioner i partiapparater och regeringskansli. Genom flitigt nätverkande och minglande kan män glida förbi kvinnor som är hårt arbetande och kompetenta, men som har svårare att bygga upp ett politiskt nätverk.

Något graverande blir tydligt: Maktmännens minglande kan sätta principen om varannan damernas ur balans genom personvalsreformen, och ambitioner om objektivitet vid rekrytering åt sidan. Våra kompisar och lojaliteter blir viktigare än våra kompetenser. På samma sätt som vi till vardags pratar om svårigheter för kvinnor att nå chefspositioner eller få platser i bolagsstyrelser, behöver vi föra ett samtal om hur arbetslivets rekryteringsmönster även återfinns inom politiken och i vår egen partiorganisation. Jag vill mena att det är viktigt att vi slår vakt om principer om maktdelning och eftersträvar heterogenitet bland de som representerar och arbetar i våra politiska organisationer, och särskilt inom arbetarrörelsen. Det blir enklare att hamna rätt då.

Nu är det årsmötessäsong och listorna inför valet 2018 börjar sättas. Jag vill därför att vi rannsakar oss själva och ser över vilka vi nätverkar med. Vilka är det vi inkluderar och exkluderar i våra samtal om politiska maktpositioner? Även om våra nätverk generellt sett består av både kvinnor och män, kanske det är så att vi tenderar att prata om valsedelsmygel med främst männen och exkluderar kvinnorna? Och är det kanske dags att börja fundera på om principen om varannan damernas är utmanad av gamla makteliter som ogärna släpper taget om vad de har?

Inte sällan är vi rätt stolta över hur jämställda vi lyckats bli i Sverige. Vi tänker oss att jämställdhetsarbete är något statiskt och mätbart, och att det kostar rätt lite att lösa det alla ändå vill uppnå. Vad Fransson, Rickne och Folke nu visar är att jämställdhet på pappret inte är nog och att den dessutom är utsatt för hot.

Jag vill att vi erkänner att män med hög utbildning och många kontakter fortsatt gynnas av vårt valsystem och partikultur. Jag önskar att alla tjänster som tillsätts har utlysts och föregåtts av en transparent och förutsättningslös rekryteringsprocess. Jag ser gärna att fler män uppmanar och hjälper kvinnor till makten. Men mest av allt hoppas jag på att fler tjejer får telefonsamtal om att de fått jobb.