Krönika: myt att kvinnor har makt i hemmet

Krönika: myt att kvinnor har makt i hemmet

8 mars, 2016 17:10

Publicerad här 8 mars 2016

Har ni också hört argumentet att ”män har den ekonomiska makten medan kvinnor har den sociala makten”? Jag har hört det både från män som ständigt vill ”motbevisa” patriarkatet. Men jag hör det även från de som brinner för jämställdhet. De som liksom vill påpeka att män också förlorar på patriarkatet, men på ett annat sätt.

För det första: ojämställdhet handlar inte om att det råkar vara så att män ibland har mer makt än kvinnor, och ibland har kvinnor mer makt än män. Jämställdhet handlar om könsmaktsordning, det vill säga att män som kollektiv och systematiskt har mer makt än kvinnor.

För det andra: den så kallade sociala makten handlar inte om makt. Man förväxlar helt enkelt makt med ansvar.  Att under ett liv tjäna 3,6 miljoner kronor mer innebär makt. Men att ta hand om barn, tvätta kläder, laga mat, leta reda på sin snubbes borttappade kalsonger eller att gratta svärmor på födelsedagen har ingenting med makt att göra. Tvärtom. Det sker på bekostnad av ekonomisk makt. Men det sker också på bekostnad av självständighet, välmående och innebär inte någon verklig makt.

Det innebär ansvar. Ett ansvar som män slipper. Det är jobbigt, oerhört jobbigt, att vara den som ska se till att alla mår bra, att alla relationer håller, att mat finns på bordet, att alla är nöjda och glada, att smutsen är borta. Äcklig är den kvinna som inte har ett rent hem.

För det tredje: om det är något som innebär makt och som patriarkatet göds av är det just heterosexuella relationer. Statsvetaren Anna G. Jónasdóttir introducerade begreppet ”kärlekskraft” för att råda bot på de brister hon såg inom feminismen. Jónasdóttir menar, att på samma sätt som kapitalisten exploaterar arbetarens arbetskraft, exploaterar män kvinnors kärlekskraft. Vägen till ett jämställt samhälle blir då att stoppa mäns exploatering av kvinnors kärlekskraft. Det går säkert att diskutera Jónasdóttir teoretiska ansatser i all oändlighet men tesen är intressant. Män tar, tar och tar, medan kvinnor ger, ger och ger. Kvar blir en man med gott självförtroende och vällagad mat, och en utnyttjad kvinna utan varken kärlek, omtanke eller självkänsla.

Att kvinnor skulle ha makten i hemmet används som ett argument när kvinnor vill påvisa könsmaktsordning. När kvinnor kräver jämställdhet, kan männen hävda att ”hemma hos mig är det minsann regeringen, jag menar frugan, som bestämmer”. Vilket heller inte är sant. Studier visar nämligen att det är, hör och häpna, männen som tar de större besluten i hemmet.

Män kan fortsätta vila på sina stolar vid middagsbjudningar medan kvinnorna springer runt med smutsdisk i den enda handen, ungar i den andra, och serverar sprit med den tredje. Att påstå att det har något med makt att göra är absurt. Sen målas kvinnor upp som att de totalvägrar att ge män inträde till hemmet. Som att de vägrar ge männen en bra relation med sina barn, vägrar låta dem laga mat eller bestämma färg på väggarna. Alltid är det kvinnans fel, aldrig mannens. Män kan utsätta kvinnor för våld, vägra städa och ha dålig relation med sina barn, men akta dig för att säga att det är hans fel.

Tänk om det skulle vara så att kvinnorna en dag släppte smutstvätten. Slutade ta hand om svärmor. Slutade ringa sina barn. Slutade ordna julaftnar, påskmiddagar och ringa vänner. Slutade dammsuga, skura golv och trösta gråtande barn. Skulle männen stå där som förtryckta djur, redo att ta ansvar? Jubla ”ÄNTLIGEN FÅR VI MAKT ÖVER HEMMET!?”

Knappast. Tro mig, jag har försökt. I stället fortsätter vi kvinnor i vår anvisade roll för att det är enklast så. Och män kan fortsätta kalla sin fru regeringen och tro att deras högre lön är synonymt med att kvinnorna minsann bestämmer färg på barnens kläder.

Elin Ylvasdotter
är ordförande i S-studenter

Upp